Vårdens/Myndigheters ansvar för suicid

Jag saknar idag en debatt om vilket ansvar vården eller andra myndigheter har för att människor drivs till att ta sina liv. Vårdens tillkortakommanden kan ofta vara en direkt orsak till att man tar sitt liv, att man inte får korrekt vård, mycket på grund av kompetensbrist. Ibland verkar det som att psykiatrin är en gissningsförening där de tror att ingen drabbas om de gissat fel.

För kommunernas del kan det handla om att människor blir fångar i sina hem, för att man nekas tillräckligt stöd för att kunna ta del i samhället och leva ett så fullödigt liv som möjligt.

Försäkringskassan som av oklara anledningar nekar ersättning, gällande sjukpenning och assistans och så vidare.

Jag kan inte helt främja mig från tanken, eller känslan av att det är satt i system, där man helt sonika ser det som en åtgärd som gynnar samhället, när enskilda tar sina liv. Jag tror inte att det är så, men deras arbete indikerar att det skulle kunna vara så, vilket är otäckt.

Jag placerar faktiskt hellre just det ansvaret hos anhöriga och lärare. Hela poängen med att ha anhöriga är att de ska stötta, försvara och lära ut hur man fixar skit vare sig det är svårt eller inte. Vi har tillsammans skapat ett samhälle där samtliga står till svars för sin egen skit. Ska vi nu ha skola och vård så ska de stötta familjer till att lära folk att ta egna initiativ för sin egen skull och att sedan inte ge sig när det visar sig vara krångligt. En yttre, högre myndighet kommer aldrig kunna vara till hjälp för de som bestämt sig, vården kan just bara tillhandahålla stöd och verktyg i den mån resurser finns till.

HÅLLER MED TEFO

TYCKER INTE STATEN SKA HA NÅGON SORTS ROLL I MÄNNISKORS LIV😠 ALLT BORDE SKE FRIVILLIGT UTAN VARE SIG INBLANDNING AV PENGAR LR FÖRTRYCK😒!

Jag tycker absolut att myndigheter har ett ansvar, så som psykiatrin. Det är deras uppgift att ha kompetens till att bedöma det psykiska tillståndet och förebygga/förhindra själv. Alla har inte anhöriga som som kan vara stödjande och ansvarig för den som har suicidala tankar. Jag har återkommande självmordstankar men vill samtidigt leva och speciell för mina föräldrars skull. Men många dagar är jag rädd för mina egna känslor och var det kan leda. Och jag har haft kontakt med psykiatrin under en längre period, varit öppen om hur jag mår på den nivå att man verkligen bör förstå min livssituation. Självmordstankar handlar inte om en fixerad ide som man bestämt sig för, i alla fall inte för mig. Det är något som drivs framåt. Och som i mitt fall känner jag att inte passar in i samhället, att jag inte har så mycket energi för att ta mig igenom dagarna och ordna min tillvaro. Jag har varit arbetslös sen innan pandemin och oroar mig för att inte klara av att leva upp till det som förväntas av en i samhället. Så det är det som får mig att ifrågasätta min existens.

Eftersom mina anhöriga är mina föräldrar och är äldre. Och inte har en egen familj. Så är det jag som får ställa frågan om att få hjälp och beskriva min egna situation. Ibland tänker jag att, det är skälet till att jag inte blir tagen på allvar. När jag sökt hjälp så många gånger, för att få hjälp med mitt mående. Och det tar verkligen på krafterna att sträcka ut handen och inte få något tillbaka. Något som också lett till minskat förtroende till samhället. Känner mig besviken och lite uppgiven. Samtidigt känns det som det är personligen riktat mot mig. Som om något i universum har bestämt mitt öde redan. Att jag inte ska få hjälp och inte är värd det.

Så ja, jag önskade att samhället tog mer ansvar. Att någon annan bekräftar en. ”Säger, jag ser och hör att du inte mår bra. Du skulle behöva hjälp. Vi ska nog lösa det här på något sätt”. Så man inte behöver må ännu sämre över att ens känslor inte blir validerat av omgivningen.

Åtminstone säga ”Vårt system fungerar verkligen inte, det är därför vi inte kan hjälpa dig. Även om vi önskade det”.

[Purple Qequmi]

Anonym skrev:

Jag placerar faktiskt hellre just det ansvaret hos anhöriga och lärare. Hela poängen med att ha anhöriga är att de ska stötta, försvara och lära ut hur man fixar skit vare sig det är svårt eller inte. Vi har tillsammans skapat ett samhälle där samtliga står till svars för sin egen skit. Ska vi nu ha skola och vård så ska de stötta familjer till att lära folk att ta egna initiativ för sin egen skull och att sedan inte ge sig när det visar sig vara krångligt. En yttre, högre myndighet kommer aldrig kunna vara till hjälp för de som bestämt sig, vården kan just bara tillhandahålla stöd och verktyg i den mån resurser finns till.

Men.. de som inte har någon anhörig eller vän då?? Eller den som har men som inte kan få stöd eller förståelse från dem??  (Gäller inte mig själv, tänker objektivt nu!)